Dustin Hoffman - Tootsie

Fick tag på en länk där Dustin Hoffman pratar kort om sin film Tootsie. En komedi om livet som kvinna. Han avslutar klippet med att "för honom var Tootsie ingen komedi"

Dustin Hoffman om att vara kvinna

Hans insikt om hur många intressanta kvinnor han inte ens lagt märke till och lärt känna på grund av att de inte passade in i den form som var "normen".

Är det inte så för oss alla? Vad många intressanta människor som går oss förbi för att vi inte ägnar dom en blick ens, för de faller inte in i formen som vi skapat för vad som är intressant.  Eller tillräckligt häftig. Eller tillräckligt cool. Eller om personen inte kan ge mig något så är hon/han inte intressant.

När jag växte upp var jag personen som varken var cool, häftig eller intressant. Jag var den man valde sist in i laget, eller man behövde inte välja mig för jag blev över och man fick mig på köpet så att säga. Det här präglar en för livet. Ibland under mörka dagar så kan jag fortfarande känna att jag är i skuggan av alla andra intressanta människor. Att man inte är den som syns och hörs överallt. Men, jag har lärt mig att inte fastna där på botten, för jag är inte som alla andra. Ingen är som alla andra. Vi är alla olika, vi är alla lika intressanta, vi har alla unika berättelser och erfarenheter. Vi är alla lika mycket värda.

Vem i din närhet har du ignorerat för att han/hon inte är tillräckligt cool eller intressant? Inte är stöpt i den form som du tycker är vackert eller häftigt?

Vi hade i alla fall tur med vädret

Ja, det blir inte alltid som vi har tänkt oss. Det har vi lärt oss för länge sen, men man blir alltid lika besviken och ledsen. Istället för att sitta på något hotel i Stockholm så sitter jag hemma i Höör i mitt eget vardagsrum.

För en vecka sedan packade vi för att vara borta en vecka. Vi skulle på bröllop och sen skulle Miriam på handikappläger, Emelie åka tillbaka till Skåne och vi andra skulle ha lite skönt och roligt i Stockholm. Bara Esther och Niclas och jag.

Det började bra. Bröllopet var fantastiskt! Vår yngste brorson Simon gifte sig med Kristin. Det är alltid lika roligt att gå på bröllop, förutom brudparet är det också släktingar, gamla och nya vänner. God mat och tårta och fina och roliga tal.

Vi njöt i full drag av detta fina par och önskar dom lycka till i framtiden. På vägen till Skinnskatteberg så får Miriam en jättekramp, vilket resulterade faktiskt att vi fick åka tillbaka till Västerås och ha efterfest på akuten. Det var mindre roligt. Men det gick bra och vi var hemma halv fyra på morgonen. 

Skinnskattbergs kyrka

Skinnskatteberg är rätt vackert. Det var där jag växte upp fram tills jag var 18 då jag flyttade till Västerås. Vi hann med ytterligare två besök i Västerås. Enda dagen åt vi glass vid hamnen. Underbart väder. Och vi passade på att hälsa på vår andre brorson, Jonas och hans fru Viktoria samt deras tre hundar. Nästa dag åkte vi till våra gamla och goda vänner Peder och Monica Malm. Alltid lika roligt och givande och skönt. Jag hann också få besök av min gode bäste finska väninna Kikki. Vad roligt vi har samtidigt som vi kan skratta med varandra så kan vi gråta. Vad viktigt det är att man har såna vänner. Min mamma fick rå om oss några dagar och vi hade tid att springa runt i Skinnsberg på cykelbanor och vattenbryn. Ullared på vägen hem var inte fy skam det heller. Som sagt, det blev inte som vi hade planerat, men det blev bra ändå. 

Västerås

Jonas och Viktoria

Esther, Emelie och Daniel Collén

Bröllopsfina 

Integration

Igår satt jag med mina vänner Eva och Bahare och några andra och vi pratade om ett projekt "identitet, kyskhetskultur och rätt till eget liv". Om invandring och integration och bemötande och hjälp. Och våra attityder, vi som tar emot och möter dessa människor som är vilsna i en så fruktansvärt annorlunda kultur.

Jag hittade ett citat som så bra beskriver det jag drömmer om.

”Olof Palme drömde om en värld, där människor lever i fred – en värld utan atomvapen, kapprustning, krig och våld. Olof Palme drömde om en värld befriad från rasism och invandrarhat, en värld där människor kunde behandlas lika oavsett ursprung och hudfärg, religion eller kön. Olof Palme drömde om en värld befriad från hunger och svält, från sociala och ekonomiska orättvisor. Olof Palme drömde om en värld, där alla har en plats i gemenskapen – en värld med demokrati och frihet.”  (Thage G Peterson, Olof Palme som jag minns honom)

Det här var rätt länge sen och Palme fick inte se sina drömmar gå i uppfyllelse. Världen är om en sämre plats nu än vad den var då.

Vad ska vi göra? Min vän Bahare är kvinnofridssamordnare och människorättsaktivist och hon kämpar för våra medmänniskors frihet att välja den man vill gifta sig med, att unga tjejer inte ska rövas bort av sina släktingar för att giftas bort mot sin vilja, eller utsättas för hedersrelaterat våld.

Min vän Eva arbetar med att medvetandegöra kulturella skillnader mellan det gamla och det nya landet för nyanlända. Hon arbetar med att försöka få föräldrar från andra kulturer att förstå hur det svenska samhället fungerar och att det inte är ok att könsstympa flickor. 

Var passar du och jag in? Vad kan vi göra? Ja, det vi kan göra är att bemöta människor på samma sätt som Palme önskade att vi skulle bemöta varandra. Han lär ha sagt att det inte finns "vi och dom utan bara vi" Vad är det som säger att det inte är vi som är dom och dom är vi? 

Enklast är att alla är vi och vi är alla olika. Vi har ett jättejobb att göra. Olof Palme drömde "en värld där alla har en plats i gemenskapen". Oavsett vad man har för politisk läggning, om man gillar Olof Palme eller inte så har han rätt här. Låt oss skapa en gemenskap där alla har en plats.

Tacksam!

Igår sa jag usch idag säger jag tack! Ja, så fort kan det vända. Igår kväll fick Emelie ta Miriam till akuten igen. Smärtor och ryckningar som inte ville ge sig. Nu är gipset borta och en liten ökning av medicin och mycket sömn har gjort att Miriam är något bättre ikväll.

Jag är så glad för alla vänner som kom på kaffemingel idag. Hela trädgården var full med folk, solen sken och kaffet var gott. Men framförallt var gemenskapen varm och nya bekantskaper knöts.

Så ett usch blir snart ett tack när man får vara med goda vänner och man får tänka på annat. Dessutom fyller vår lilla hund ett år. Så visst finns det saker att glädjas åt. Eller som Miriam sa när jag tyckte att hon inte skulle ha solglasögonen på sig när det var mulet en dag "Solen finns där, man ser den bara inte för alla moln".

Nala några veckor

Nala 1 år

Usch!

Är tillbaka efter ett långt uppehåll. Bryr mig inte om att sammanfatta sista tiden, nästan ett helt år. Usch vad tiden går.

Usch också till den senaste veckan. Sådana här veckor undrar jag hur man orkade med så mycket förr, men då var man ju yngre i och för sig.

Förra söndagen började fantastiskt. En stor högtid för Nathalie och vår Esther. Det var dags för det efterlängtade dopet. Kyrkan var full av folk. Nathalie hade tagit med sig flera från sin släkt som aldrig varit i en frikyrka tidigare. En utmaning för Niclas som predikade, men han fick god beröm av våra gäster. "Jag lyssnade hela tiden" var det en som sa.

Efter gudstjänsten drog vi till Vaxsjön och hade världens finaste dop. Det är något speciellt att få döpa sin egen dotter. Vi är så stolta över Esther som tagit ett sådant viktigt beslut. Samma för Nathalie. En tjej som kom till kyrkan för första gången i augusti förra året. Och nu ville hon döpa sig. Fantastiskt! Släktingarna var rörda och sjöng med i lovsångerna.

Esther

Gäster

Nathalie 

Vi hann knappt bli färdiga med dopet då Miriam ramlar och slår sig rejält. På måndagen då vi fick åka ambulansen in till Lund så visade det sig vara en spricka i fotknölen. Fint gips sattes på och sen var det inte mer med det. Förutom att jag fick ställa in min del av Nyhemsresan. Niclas åkte själv. Samtidigt som han hade fantastiska samlingar så hade Miriam det kämpigt med både kramper och smärtor i benet.

Numera får man välj färg på gipset

Då undrar man ju förstås vad det är som gör att det blir så här. Man skulle kunna ifrågasätta Gud och sätta skuld på honom för att han inte beskyddar. Men den vägen har jag lärt mig att inte gå. Det lönar sig inte för man får ändå inga svar. Jag har lärt mig att förtrösta istället och be om styrka och kraft och nu också om massor med tålamod.

Niclas kom hem och berättade om hur bra samlingarna hade varit och vi såg fram emot att fira midsommar. Men det gick inte heller. Miriams onda fot och kramper gjorde att vi helt enkelt inte orkade. Och nu har vi haft värsta natten då vi inte har sovit speciellt mycket. Har det inte varit för Miriam, så har det varit att hunden vaknar och vill ut när Emelie drösar in klockan två, och vill inte komma in, sömnen infaller sig till slut vid fyra för att bli väckt av att Miriam behöver skjuts till toan, somnar precis, då krampar Miriam och behöver medicin. Äntligen får vi sova... inte då... så vi gav upp. Tidig frukost, och då infaller sig lugnet. Så vi somnar om på soffan, Niclas och jag. Utmattade som småbarnsföräldrar. Bara det att vi inte är unga längre och orkar inte lika mycket. Nu hoppas vi på en bättre dag.

Skickar med dagens visdomsord! Du väljer själv vem du lämnar nycklarna till!

Women who change the world photo

Snarkar och läsglasögon

Ligger här i soffan på Cypern och har avnjutit kinamat på balkongen. Det är ca 26 grader och klockan är 21:20. Helt otroligt skönt.

Den senaste tiden har jag fått höra att jag snarkar. Och inte bara småsnarkar... Häromnatten väckte Emelie mig och bad mig sluta snarka. Hon sover i andra ändan av huset! I morse påpekade Niclas att jag snarkat i natt. Märkligt nog så blev jag lite stött. "Inte snarkar väl jag" var min respons. På något sätt vill jag inte inse att jag blivit som min mor som snarkar och som jag tyckte var jobbigt när jag bodde hemma.

Dessutom så har mina ögon snabbt blivit sämre. Så när jag var hos optikern häromdagen så kom domen "du behöver läsglasögon, antar att du inte vill ha smårutor i glasen". Det var ju en tröst. Men nu är jag där som mina föräldrar var när de var i min nuvarande ålder och jag tyckte att de var ju för gamla. Både snarkar och har proggressiva glasögon!

Men jag är ju inte lika gammal som de var i 50-årsåldern. Det är andra tider nu. Man är ju mycket yngre nuförtiden. Eller hur...?

Det finns ljus i tunneln

Hur många gånger har man inte hört att det finns ljus i slutet av tunneln. Man går igenom en mörk tid och man ser inte slutet.  Den mörka tunneln känns evighetslång och man börjar undra om den någonsin kommer att ta slut. Då hjälper inte tröstande ord från vänner. Ord som säger att det ljuset kommer snart.

Bild tagen av Daniel Collén

Men jag tror att det är som på den här bilden. En lång tunnel som skulle vara becksvart om inte de små ljusen gav vägledning. I Psalm 119:105 står det "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig". De små lyktorna i taket på bilden leder fram till den lilla ljusa öppningen jag skymtar långt borta. Så är det med Guds ord. Det är de små lyktorna som ger oss vägledning, hjälp och tröst om vi så vandrar "i dödsskuggans dal". Vi måste plocka fram Bibeln och börja läsa de "små lyktorna" som ger oss ljus så vi kan ta oss ut ur tunneln och ut i dagsljuset. Förbered dig på att bli bländad av Guds godhet och trofasthet när du når ljuset.